Zeiss-Opton Sonnar 50/1,5

Här har jag satt den på en Sony A7R IV. Enda redigeringen från RAW till jpg var vinjetteringen. 

Nu ska vi grotta ner oss ordentligt i denna optik. De verkar kunna ligga på allt från 2000kr och uppåt. De har också en optisk "patina" som är eftertraktad. Jag ska förklara. De som designade optik hos Leica, eller Leitz för att vara helt korrekt, strävade efter att få sina objektiv så korrigerade att de återgav motivet så perfekt som möjligt, och med så få optiska fel som möjligt. Leitz använde optiska konstruktioner som var mycket symmetriska, typ "double-Gauss"-konstruktioner. Det vill säga par av optikpaket som återger motivet på liknande sätt och dessa placerade rygg mot rygg så de kommer att eliminera olika optiska avvikelser. Zeiss såg på 1920-talet att om de tog en mycket symmetrisk konstruktion som Zeiss Planar, och gjorde den inte helt symmetrisk så kunde de göra optiken mycket ljusstarkare. Det finns många symmetriska objektiv från 1930-talet som var bra korrigerade för både distortion och färgåtergivning, t ex Leitz Summar, Summitar och Xenon. Den moderna och sjukt dyra Leica APO-Summicron-M 50/2 bygger på samma koncept även om det är förfinat till perfektion. Zeiss siktade mer mot hög ljusstyrka och använde assymetriska konstruktioner. De ville undvika glasytor som mötte luft så de satte ihop linselement till linsgrupper. Med "sätta ihop" så avses att kitta ihop linselementen, alltså limma ihop dem. Zeiss prioriterade som sagt ljusgenomsläppet framför ett plant skärpeplan eller geometrisk distortion. 

Ludwig Bertele som jag har gett ett helt eget inlägg om, jobbade hos Ernemann (Krupp-Ernemann Kinoapparate AG) och utvecklade den kända “Ernostar” f/2. Den optiken hade 5 element i 4 grupper. Den var en asymmetrisk konstruktion som hade linselementen placerade 1-1-1-2. Det gav 8 linsytor mot luft. Ernemann gick sedan ihop med Zeiss-koncernen. Bertele följde då med på köpet så att säga och han tog sin Ernostar-konstruktion och fyllde ut utrymmet mellan andra och tredje linselementet med lågrefraktionsglaselement. Det reducerade Sonnar till att ha bara 6 linsytor mot luft och det ökade ljusgenomsläppet med 10%. Denna klassiska Sonnar-konstruktion blev det självklara valet av en ljusstark optik på 1930-1940-talen. Sonnar 50/2 lanserades 1931 och hade 6 element i 3 grupper i ordningen 1-3-2. Zeiss ändrade den sista dubbletten på Sonnar 50/2 till en triplett och Sonnar 50/1,5 var skapad. Zeiss lanserade Sonnar 50/1,5 1932 och den hade 7 element i 3 grupper, med uppdelningen 1-3-3. Zeiss fick få 6 linsytor mot luft för att få som mycket ljusgenomsläpp som möjligt, till skillnad från Leitz Xenon 50/1,5 som hade 10 linsytor mot luft. Den asymmetriska konstruktionen av Sonnar gjorde att optiken blev betydligt kortare och kompaktare. Rent tekniskt så gör Sonnars asymmetriska konstruktion att den främre delen av objektivet har 2,5x längre brännvidd än optiken egentliga brännvidd. Objektivets bakre bakre linspaket är ungefär som optikens brännvidd. Dessa sätts sedan ihop betydligt närmare varandra jämfört med en symmetrisk konstruktion, som typ en dubbel-Gauss.

Sonnar 50/1,5 lider av böjt skärpeplan, sfärisk aberration och komafel. Dessa fel är också en del av varför denna optik har blivit så populär. Det ger denna optik dess karaktär. Sonnar återger bilder annorlunda än vad en symmetrisk optik gör. På full öppning så ger det böjda bildplanet och den sfäriska aberrationen en 3D-känsla samt ett fokusskift som kan göra en galen. De flesta skulle nog kalla resultatet för mjukt men det är mjukt på ett snyggt sätt. Det ger också en unik bokeh som har cirklar och kometer som omsluter motivet i mitten. Denna optik passar inte att fotografera plana objekt alls.

1934 så förbättras optikens mekanik. Den får också en 40.5mm filtergänga. Dessa förbättrade objektiv har serienummer från ca 16xx xxx. Har optiken en filtergänga så är det den nyare och förbättrade versionen. Det är en sådan version som vi har. 1936 så börjar Zeiss att antireflexbehandla dessa objektiv för att ytterligare öka ljusgenomsläppet och självklart för att minska risken för reflektioner. Med tiden så oxiderar glas. Det ger en effekt som på engelska kallas "Bloom", jag vet faktiskt inte vad man kallar det på svenska. Denna "Bloom"-effekt blir som en naturlig beläggning på linselementen och ger "vacker" återgivning med tilltalande färger. Om du rengör din gamla Sonnar-optik för ordentligt så tar du bort denna beläggning och optikens värde minskar. Många vill ha så gammal optik som möjligt just för att den ska ha denna beläggning och då ge denna effekt. De Sonnar 50/1,5 som tillverkades under kriget och som hade Leica M-gänga håller en betydligt sämre kvalitet. Dels på grund av materialval men också av konstruktionen av fokuseringen. De Sonnar som tillverkades före kriget hade alla Contax RF-bajonett. Dessa kan användas på en Leica M via adapter. Nu hade vi turen att ha just en sådan adapter och det är den vi använt till vår adapter från Leica-M till Sony E-mount, så på bilden så ser du två adaptrar som använts för att kunna använda denna optik. En fördel med Sonnar 50/1,5 är att den använde hårdare glas på front elementet än vad som användes på Sonnar 50/2. Det gör att de flesta 50/2 har putsskador på frontelementet medan 50/1,5 oftast ser ut som nytt.

Som jag tidigare nämnde så har denna optik ett stort problem med fokusskift. Det innebär att när du bländar ner så förflyttar sig skärpeplanet. Speciellt jobbigt när man tar testbilder. Man kan inte ställa in skärpan på full öppning och sedan bara ändra bländaren för varje bild utan du måste fokusera om på varenda eländes bild. Rent tekniskt så är brännvidden längre i mitten än i kanterna. Det innebär att fokuspunkten i mitten ligger bakom den i kanterna- på full öppning så ger det ett lite förunderligt skärpedjup samt medför också en lägre kontrast. Ju mer du bländar ner desto mindre av objektivets kanter används och därmed minskar också problemen.

Eftersom vårt exemplar är märkt Zeiss-Opton så är den tillverkad i Västtyskland efter 1945.

 

Bländare f/1,5. Välkommen in i dimman! Här var det mjukt värre och kontrastlöst. 

 

Bländare f/2. Märkbart bättre även om jag inte skulle kalla det bra. Kantskärpan ska vi inte ens prata om.

 

Bländare f/2,8. Mittskärpan börjar ta sig men kantskärpan är inget man beskriva med vackra ord. Dessutom en hel del koma.

 

Bländare f/4. Kan vara fokuskift som börjar bråka lite. Innebilderna har jag fokuserat för varje bländare men inte på utebilderna. Denna optik användes på mätsökarkamera där fokusskift var en omöjlighet att kompensera för.

 

Bländare f/5,6. Kantskärpan blir bättre för varje stegs nedbländning men det är fortfarande inte bra.

 

Bländare f/8. Här borde optiken maxa sitt resultat men det blir aldrig krispig skärpa och kantskärpan är fortfarande rätt kass.

 

Bländare f/11. Nu kommer diffraktionen och äter upplösning. Kantskärpan blev dock bättre, men skulle inte kalla den för bra.

 

Bländare f/1,5. Väldigt mjuk. Skärpa? Nope. Men det finns en dreamykänsla här. 

 

Bländare f/2. Mindre mjuk men fortfarande intressant dreamykänsla. Bokehn blev ovanligt nog trevligare ett steg nedbländad.

 

Bländare f/2,8. Nu börjar någon form av skärpa på att närma sig. Dock inte framme ännu. Bokehbollarna har blivit till ninjabokeh där bollarna ser ut som cirkelsågsklingor.

 

Bländare f/4. Nu sitter skärpan rätt bra i mitten. Bokehbollarna har nu antagit en stjärnform. Det är mycket som händer i denna optik.

 

Bländare f/5,6. Mittskärpan är nu bra. Bokehbollarna håller sig till stjärnform fortfarande om än lite mindre som är på f/4. På innebilderna så har jag ställt in skärpan om för varje bländartal då optiken har ett förfärligt fokusskift..

 

Bländare f/8. Mittskärpan är bra. Bokehbollarna har tämligen runda och fina former nu.

 

Bländare f/11. Diffraktionen äter nu upplösning vilket ger sämre skärpa. Bokehbollarna håller sig till rund form.

Slutsatsen blir att denna optik är väldigt speciell. Rent tekniskt så är den inte bra, men den har en karaktär som många gillat genom åren och Zeiss har återupptagit tillverkningen av den. Optiken i dess nya version har många nya ägare som är nöjda. Nu är den nya versionen bättre med hjälp av bättre glas och bättre antireflexbehandling. Däremot som har den kvar sin charm, sina egenheter och även sina svagheter. Normalt skulle jag nog sagt att denna optik är rätt kass men jag ser att den kan göra sig bra på vissa typer av motiv, som människor och porträtt, så jag måste nog använda den lite mer. Eller om jag ändå provar den nya versionen i stället.

Bild och text: © Thomas Lövgren

2020-12-08