Fotohistoria: Hilkaflex

Som svensk, i alla fall som norrlänning, så är namnet Hilkaflex lite lustigt även om varken ordet eller huvudbonaden hilka knappt används längre. För er yngre som funderar vad en hilka är så är det när en kvinna viker en halsduk på hälften och sätter den över håret och knyter antingen under hakan eller i nacken. Men låt oss kolla in Hilkaflex!

När jag började forska kring denna kamera så framgick det helt klart att detta är inte en vanlig kamera. Det finns knappt någon information alls om den. Det visade sig att det är samma kamera som Toyocaflex men är namnändrad för en viss leverantör. Vid djupare efterforskning så upptäckte jag att denna kamera såldes under en hel andra namn också, nämligen dessa: Accurafle, Crownflex, Daflex, Deitzflex, Europaflex, Hacoflex, Kinoflex, Lionflex, Metarflex, Metascoflex, Miloflex, Mirroflex, Novelties, Prince Junior, Proskar, Rippaflex, Skyflex, Starflex, Trioflex och Zenoflex. Det framgår inte om alla är helt identiska men det är en imponerande mängd namn i alla fall.

Hilkafelex är från Japan och troligen från 1955. Jag upptäckte att den fanns med olika objektiv. Vårt exemplar har en Owlar Anasigmat 8cm f/3,5. Den fanns också med Tri-Lausar Anastigmat 8cm f/3,5. Kameran har en centralslutare med 1/300s - 1s samt B. 

Allt detta ledde mig fram till vem som var den verkliga tillverkaren var, ett litet japanskt märke med namnet Tougodo. Ett företag jag aldrig hört talas om tidigare så det var lite spännande. Eftersom jag nu hittat mer om denna udda kamera så tänker jag berätta en del om företagets historia. 

Företaget Tougodo grundades 1930 av tre svågrar: Nagatsuka Masanori (長束正規), Tanaka Kōichi (田中幸一) och Toyota Yoshio (豊田義雄). Huvudkontoret låg i Omote-Jinbōchō (表神保町), i distriktet Kanda (神田区) i Tokyo. Nagatsuka var född i Kagoshima (鹿児島) och han namngav företaget Tougodo (東郷堂, Tōgōdō, vilket betyder "Tōgō företag") och Tougo (Tōgō) kameror efter Admiral Tōgō Heihachirō (東郷平八郎) som vann mot ryssarna 1905 vid slaget om Tsushima in 1905. Deras första kameror använde något som kallades "no-need-darkroom process", en idé som Nagatsuka köpt av okänd person.  

Jag kan berätta lite kort om "no-need-darkroom process". Det fungerade som så att filmen såldes i ljustäta pappersark. När arket sattes i kameran så gled pappret undan och blottade filmen sedan när det togs ur kmaeran igen så gled filmen in i papperet igen. Efter exponeringen så sänktes arket i rödfärgad framkallningsvätska som innehöll ämnen som desensibiliserande, dvs gjorde filmen mindre känslig för ljus. Förmodligen så användes fenosafranin, kanske i en blandning med chrysoidine. Båda var röda färgämnen. Sedan sänktes filmen i fix och befriades från sitt pappersskydd. Sedan vaer det bara att skölja negativet och låta det torka. Oftast så gjorde man bara en kontaktbild från negativet vilket i sin tur kunde göras på samma sätt i dagsljus. Fotopapper fanns för både naturligt ljus och för konstljus. Det för naturligt ljus var dyrare. De som sålde Tuogo kameror brukade demonstrera dem utanför sina butiker. Kunden fick med sig en bild som han bara behövde skölja i 2 timmar och torka när han kom hem.

Företaget Murakami var först med att släppa en kamera för "no-need-darkroom process", den kallades It. Man gissar att Nagatsuka köpte patentet av Murakami men det är inte bekräftat och kommer nog aldrig att bli det heller. Detaljer försvinner i historien. Tougodo kontaktade kameradistributörer men ingen var intresserad då de ansåg att Tougo-kameror var mer leksaker än kameror. Det gjorde att Tougodo vände sig direkt till fotoaffärer men också till leksaksaffärer, klockaffärer och radioaffärer.

Japanska flottan ville att företaget skulle sluta använda Tōgō's namn. Nagatsuka ansåg att ett namnbyte skulle ha stora negativa effekter på försäljningen så han och några andra från Tougodo besökte admiralen i hans eget hem och bad honom om hans tillåtelse vilket de också fick. Admiral Tōgōs sekreterare admiral Ogasawara Naganari skrev en licens till Tougodo. 

Tougodo hade svårt att få fram tillräckligt med film. De försökte film från ett företag med namnet Konishiroku med det lyckades inte så det slutade med att de importerade film från Gevaert i Belgien. Bara som en parentes så gick Gevaert senare i hop med Agfa och blev Agfa Gevaert. Senare så köpte Tougodo film från Fuji istället på grund av den politiska situationen som var vid den tidpunkten. Filmen skars och monterades på pappersblad i fabriken i Kanda. Troligen så tillverkades alla kemikalier i den fabriken. Tanaka Kōichi sa senare att den film Fuji levererade på 30-talet var av så låg kvalitet att det knappt gick att göra förstoringar ifrån negativen.

Från mitten av 1930-talet fram till början av 1940-talet så hette företaget Tōgōdō Shashin Kōgyō K.K. (東郷堂写真工業㈱). 1933 så lanserade de en månadstidning med namnet Shumi. Den gavs ut i över 6 år. 1935 släpper de en ny serie ihopfällbara kameror med namnet Meiko. De använde Meiko filmpack med "no-need-darkroom film". 1937 så ersätts Meiko-serien av Meisupi and Meiritto som använde  2,8×4 cm C-size bladfilm, som var utskuren från Fuji film.

Under andra världskriget så var företaget ålagt att tillverka krigsmaterial, vilket var delar till flygindustrin. Delar av tillverkningen föredelades till två andra fabriker. En fabrik i Toyohashi som sköttes av Tanaka Kōichi och en fabrik i Yamanashi som sköttes av Toyota Yoshio. Den tredje svågern, Nagatsuka Masanori, stannade i fabriken i Kanda. Den sist nämnda fabriken förstördes helt av allierade bombningar 1944. De tre svågrarna beslöt att upplösa företaget Tougodo 1945. Nagatsuka Masanori lämnade kameratillverkning helt och hållet. Han hade senare en ramaffär i Ginza kring 1955.

Två skilda företag med namnet Tougodo uppstod efter kriget, och de uppstod från de två fabriker som stod kvar. En i Toyohashi och en i Yamanashi. Vi ska faktiskt följa namnet Tougodo till dess absoluta slut och vi börjar med vad som hände i fabriken i Toyohashi efter kriget. Tanaka Kōichi ledde denna fabrik och de tillverkade cigarettändare och cigarettertuier. 1947 började de tillverka kameror igen och de avsåg att återuppta samma typ av direktförsäljning men de stötte på problem. De hade inte tillräckligt med fabriksbyggnader för sin tillverkning och de fick inte förevisa sina produkter på gatorna för ockupationsmakten. Inflationen gjorde att både personal och annonsering blev dyrt. De bestämde sig då för att agera som en vanlig kameratillverkare och sälja via distributörer. Deras mycket kompakta kamera Hit blev en stor framgång, speciellt via export. 1948 släpptes två nya modeller, Hobix och Bolta. 1949 fick företaget namnet Tōgōdō Seisakusho (東郷堂製作所) och adressen i Tokyo var Chiyoda-ku Kanda Tsukasamachi 1–9 (千代田区神田司町1–9). Förmodligen endast kontor. 1952 ändrades namnet till Tōgōdō Sangyō Y.K. (東郷堂有限会社) och 1957 ändrades namnet till Tōgōdō Kōki K.K. (東郷堂光機㈱). Varumärkena Hit, Hobix, Hobiflex and Toyoca användes för den japanska marknaden. Toyoca står för Toyohashi Camera. Många av Tougodos produkter såldes på export och den mest kända är Toyocaflex 6×6. Fast även om den var mest känd så var inte bara känd under namnet Toyocaflex utan under en stor mängd andra namn, vilket vi nämnde tidigare i detta inlägg. Hilkaflex var en av de namnen. Företaget ändrade sedan namn till Daishin Seiki (大真精機) och de slutade tillverka kameror i mitten av 1960-talet. De tillverkade delar åt Pioneer Corp på 1980-talet. Idag så tillverkar de specialdelar av metall för olika tillverkare.

Den andra fabriken i Yamanashi leddes av Toyota Yoshio från 1945. Denna andra tillverkare av Tōgōdō kameror hette K.K. Tōgōdō (㈱東郷堂) från 1953. De återupplivade varumärket Meikai till deras Meikaiflex som var en tvåögd spegelreflex. De tillverkade också Muse Flex TLR och Shinkoh Rabbit. Dessa försök att tillverka kameror med framgång grusades 1955, men Toyota Yoshio gav inte upp så lätt och försökte igen och ett nytt företag skapades som förmodligen hette Meikōsha (明興社). De återupplivade varumärket Meisupii. 1971 ska företaget ha bytt namn till Meikai Sangyō (メイカイ産業) och de tillverkade kameror fram till 1980-talet, åtminstone två modeller, Meikai EL och Meikai ELX. Jag förmodar att de sedan gick i konkurs för där slutar alla spår från det företaget.

Värdet på en Hilkaflex är svårt att sätta då den är så ovanlig. Vi har sett priser från 800kr till 1500kr. Kameran du ser på bilden kommer från vår egen samling.

Du kan se 7 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.