• Fotohistoria: Fujica AZ-1, Zoomkameran

    Fujica AZ-1 var först och sist. Det var den första systemkameran som såldes i paket med en zoomoptik. Därför har den en tydlig plats i fotohistorien. AZ-1 var Fujis sista M42-modell.

    Året var 1978 när Fujica AZ-1 släpptes ut på marknaden. Fujica AZ-1 bygger på samma konstruktion som den tidigare Fujica ST901. Det var Fujis sista modell med M42-gänga, om man inte vill räkna ST605 II som släpptes 1979 men den var mer en version av en modell än en egen modell. Det beror på hur man ser det. Även om AZ-1 hade modern elektronik med lysdioder, så var den rätt omodern i övrigt och hade ingen större framgång, och 1979 släpper Fuji sin Fujica AX-serie som då är helt modern till både elektronik och utseende. Det var också slutet på M42-eran då AX-serie hade en helt ny bajonett.

    Fujica AZ-1 hade tidsautomatik samt fyra menaulle och mekaniska tider nämligen 1/1000s, 1/250s, 1/60s (synk) och B. AZ-1 hade måtten 133 x 87.5 x 50.5mm och vägde 580g. Fujica AZ-1 marknadsfördes som som zoomkameran och såldes då med en Fujinon-Z 43-75mm f/3,5-4,5, en optik med 7 element i 7 grupper. Vi har inte testat den men kan ändå säga att den var inte bra för det fanns inga bra zoomar alls på den tiden. Inga. Den såldes också i paket med 50/1,4 eller 55/1,8. Det sitter en 35/2,8 på vår AZ-1 och det är det mycket bra objektiv.

    Vi har även något så unikt som en svensk säljbroschyr på Fujica AZ-1, klicka här för att läsa den >>

    Vill du läsa mer om Fujica ST901 så klicka här >>

    Du kan se sju bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Yashica ML 50/2

    Yashica delade fattning med Contax då båda ägdes av Kyocera. Objektiven till Contax var konstruerade av Carl Zeiss och bar dess namn medan objektiven till Yashica hette inget mer exotiskt än just Yashica. Så hur bra är en billig och enkel paketoptik, en 50mm med ljusstyrka f/2? Jag kan säga redan nu att den är ljusår bättre än de flesta kan gissa.

    Den här optiken är riktigt, riktigt bra. Den har mycket bra skärpa i mitten redan från f/2 och den tecknar ut mellanformat ända ut i kanterna på f/11. Det är långt ifrån alla nya objektiv som klarar av det. Denna optik är en bortglömd juvel. Kan inte mer än att rekommendera den även för moderna kameror med hög upplösning. Du kan dessutom få tag i ett sådant objektiv nästan gratis, de kan kosta så lite som 100kr. 

    Klicka här för att se testen och bilderna >>

    Tack för att du läser vår blogg. Är det något speciellt du skulle vilja att vi tar upp här i vår serie "Fotohistoria" så maila oss och berätta på blogg@cyberphoto.se.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Movikon 8

    Zeiss tillverkade många kameror på 1950-talet och Zeiss Movikon 8 är en av de mest udda men också en av de mest intressanta konstruktionerna som lämnat Zeiss Ikons fabrik.

    Zeiss grundades i Jena, Tyskland 1846 av Carl Zeiss. Zeiss Ikon grundades 1926 genom att slå samman fyra tyska kameratillverkare, Contessa-Nettel, Ernemann, Goerz och Ica, med hjälp av kapital från Zeiss. Den kamera vi ska titta närmare på idag kommer från 1952 och är en 8mm filmkamera. 

    Zeiss Movikon 8 är en mycket gedigen kamera. Den är byggd av tjock metall och väger hela 1022 gram trots sin ringa storlek. Kameran saknar inbyggd ljusmätare. Avstånd och bländare ställs självklart in på objektivet. Närgränsen går ner till 0,2m. Byggd i Stuttgart. Det finns serienummer både på kamerakroppen och dess bakstycke, så att man ser att de överenstämmer med varandra. Den har en fjäderdriven motor och använder dubbel-8 film.

    Det finns två vred på kamerans topp. Med det vänstra ställer du stillbild för stopmotionfilm eller för kontinuerlig filmning. Den högra är avtrycket. Genom att vrida så låser eller låser upp avtrycket, och du filmar genom att trycka hela vredet åt höger. En udda men väl fungernade lösning på en udda men väl fungerande kamera. Det är imponernade att fjäderverket fortfarande fungerar med tanke på att kameran är 67 år gammal. Vårt exemplar som du ser på bilderna är skick som ny. Den kan inte vara använd många gånger om den ens är använd.

    En kul kamera i en samling. Speciellt med den mycket udda filmbanan. Priserna ligger mellan 200kr upp till 2000kr men du får ett bra exemplar ofta kring 500-900kr och mer ska du absolut inte betala.

    Du kan se 6 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Jupiter-9

    Ännu en gammal rysk optik. Nu ska vi se vad som gör Jupiter-9 till en kultoptik. Har den en enastående skärpa? En speciell charm? Helt kass?

    Jupiter-9 är en 85 mm f/2 teleoptik som är tillverkad i dåvarande Sovjetunionen. Konstruktionen baseras på Zeiss Sonnar och högst troligt så stal ryssarna ritningarna i efterdyningarna av andra världskriget. Produktionen började 1948 och då kallades objektivet för LC-85 och fanns till både Zorki and Kiev. Objektivet har 7 linselement i tre grupper och yttersta elementet är av singeltyp. Följande element sitter i två grupper om 3 element vardera. Alla versioner av detta objektiv har antireflexbehandling. De är dock väldigt känsliga för motljus. Från början tillverkades de av LZOS-fabriken i Lytkarino. De hade då M39-gänga och senare M42. Jupiter-9 tillverkades framöver också i Arsenal-fabriken i Kiev, Ukraina. Då för Kiev mätsökarkameror med Kiev/Contax bajonettfattning och senare även för Kiev Automat spegelreflexkameror med dess egen fattning, och den versionen hade ingen bländarring då det styrdes från kameran. Det finns också en udda version till Narciss kompakta kameror som använde 16mm film och hade M24 gängfattning. De tidigaste versionerna av Jupiter-9 var i polerad aluminium. Senare versioner var svarta. De för mätsökarkameror hade en närgräns på 1,15m, medan de med M42 för Zenit systemkameorr hade en närgräns på 0,8m.

    Klicka här för att se test och bilder >>

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Hilkaflex

    Som svensk, i alla fall som norrlänning, så är namnet Hilkaflex lite lustigt även om varken ordet eller huvudbonaden hilka knappt används längre. För er yngre som funderar vad en hilka är så är det när en kvinna viker en halsduk på hälften och sätter den över håret och knyter antingen under hakan eller i nacken. Men låt oss kolla in Hilkaflex!

    När jag började forska kring denna kamera så framgick det helt klart att detta är inte en vanlig kamera. Det finns knappt någon information alls om den. Det visade sig att det är samma kamera som Toyocaflex men är namnändrad för en viss leverantör. Vid djupare efterforskning så upptäckte jag att denna kamera såldes under en hel andra namn också, nämligen dessa: Accurafle, Crownflex, Daflex, Deitzflex, Europaflex, Hacoflex, Kinoflex, Lionflex, Metarflex, Metascoflex, Miloflex, Mirroflex, Novelties, Prince Junior, Proskar, Rippaflex, Skyflex, Starflex, Trioflex och Zenoflex. Det framgår inte om alla är helt identiska men det är en imponerande mängd namn i alla fall.

    Hilkafelex är från Japan och troligen från 1955. Jag upptäckte att den fanns med olika objektiv. Vårt exemplar har en Owlar Anasigmat 8cm f/3,5. Den fanns också med Tri-Lausar Anastigmat 8cm f/3,5. Kameran har en centralslutare med 1/300s - 1s samt B. 

    Allt detta ledde mig fram till vem som var den verkliga tillverkaren var, ett litet japanskt märke med namnet Tougodo. Ett företag jag aldrig hört talas om tidigare så det var lite spännande. Eftersom jag nu hittat mer om denna udda kamera så tänker jag berätta en del om företagets historia. 

    Företaget Tougodo grundades 1930 av tre svågrar: Nagatsuka Masanori (長束正規), Tanaka Kōichi (田中幸一) och Toyota Yoshio (豊田義雄). Huvudkontoret låg i Omote-Jinbōchō (表神保町), i distriktet Kanda (神田区) i Tokyo. Nagatsuka var född i Kagoshima (鹿児島) och han namngav företaget Tougodo (東郷堂, Tōgōdō, vilket betyder "Tōgō företag") och Tougo (Tōgō) kameror efter Admiral Tōgō Heihachirō (東郷平八郎) som vann mot ryssarna 1905 vid slaget om Tsushima in 1905. Deras första kameror använde något som kallades "no-need-darkroom process", en idé som Nagatsuka köpt av okänd person.  

    Jag kan berätta lite kort om "no-need-darkroom process". Det fungerade som så att filmen såldes i ljustäta pappersark. När arket sattes i kameran så gled pappret undan och blottade filmen sedan när det togs ur kmaeran igen så gled filmen in i papperet igen. Efter exponeringen så sänktes arket i rödfärgad framkallningsvätska som innehöll ämnen som desensibiliserande, dvs gjorde filmen mindre känslig för ljus. Förmodligen så användes fenosafranin, kanske i en blandning med chrysoidine. Båda var röda färgämnen. Sedan sänktes filmen i fix och befriades från sitt pappersskydd. Sedan vaer det bara att skölja negativet och låta det torka. Oftast så gjorde man bara en kontaktbild från negativet vilket i sin tur kunde göras på samma sätt i dagsljus. Fotopapper fanns för både naturligt ljus och för konstljus. Det för naturligt ljus var dyrare. De som sålde Tuogo kameror brukade demonstrera dem utanför sina butiker. Kunden fick med sig en bild som han bara behövde skölja i 2 timmar och torka när han kom hem.

    Företaget Murakami var först med att släppa en kamera för "no-need-darkroom process", den kallades It. Man gissar att Nagatsuka köpte patentet av Murakami men det är inte bekräftat och kommer nog aldrig att bli det heller. Detaljer försvinner i historien. Tougodo kontaktade kameradistributörer men ingen var intresserad då de ansåg att Tougo-kameror var mer leksaker än kameror. Det gjorde att Tougodo vände sig direkt till fotoaffärer men också till leksaksaffärer, klockaffärer och radioaffärer.

    Japanska flottan ville att företaget skulle sluta använda Tōgō's namn. Nagatsuka ansåg att ett namnbyte skulle ha stora negativa effekter på försäljningen så han och några andra från Tougodo besökte admiralen i hans eget hem och bad honom om hans tillåtelse vilket de också fick. Admiral Tōgōs sekreterare admiral Ogasawara Naganari skrev en licens till Tougodo. 

    Tougodo hade svårt att få fram tillräckligt med film. De försökte film från ett företag med namnet Konishiroku med det lyckades inte så det slutade med att de importerade film från Gevaert i Belgien. Bara som en parentes så gick Gevaert senare i hop med Agfa och blev Agfa Gevaert. Senare så köpte Tougodo film från Fuji istället på grund av den politiska situationen som var vid den tidpunkten. Filmen skars och monterades på pappersblad i fabriken i Kanda. Troligen så tillverkades alla kemikalier i den fabriken. Tanaka Kōichi sa senare att den film Fuji levererade på 30-talet var av så låg kvalitet att det knappt gick att göra förstoringar ifrån negativen.

    Från mitten av 1930-talet fram till början av 1940-talet så hette företaget Tōgōdō Shashin Kōgyō K.K. (東郷堂写真工業㈱). 1933 så lanserade de en månadstidning med namnet Shumi. Den gavs ut i över 6 år. 1935 släpper de en ny serie ihopfällbara kameror med namnet Meiko. De använde Meiko filmpack med "no-need-darkroom film". 1937 så ersätts Meiko-serien av Meisupi and Meiritto som använde  2,8×4 cm C-size bladfilm, som var utskuren från Fuji film.

    Under andra världskriget så var företaget ålagt att tillverka krigsmaterial, vilket var delar till flygindustrin. Delar av tillverkningen föredelades till två andra fabriker. En fabrik i Toyohashi som sköttes av Tanaka Kōichi och en fabrik i Yamanashi som sköttes av Toyota Yoshio. Den tredje svågern, Nagatsuka Masanori, stannade i fabriken i Kanda. Den sist nämnda fabriken förstördes helt av allierade bombningar 1944. De tre svågrarna beslöt att upplösa företaget Tougodo 1945. Nagatsuka Masanori lämnade kameratillverkning helt och hållet. Han hade senare en ramaffär i Ginza kring 1955.

    Två skilda företag med namnet Tougodo uppstod efter kriget, och de uppstod från de två fabriker som stod kvar. En i Toyohashi och en i Yamanashi. Vi ska faktiskt följa namnet Tougodo till dess absoluta slut och vi börjar med vad som hände i fabriken i Toyohashi efter kriget. Tanaka Kōichi ledde denna fabrik och de tillverkade cigarettändare och cigarettertuier. 1947 började de tillverka kameror igen och de avsåg att återuppta samma typ av direktförsäljning men de stötte på problem. De hade inte tillräckligt med fabriksbyggnader för sin tillverkning och de fick inte förevisa sina produkter på gatorna för ockupationsmakten. Inflationen gjorde att både personal och annonsering blev dyrt. De bestämde sig då för att agera som en vanlig kameratillverkare och sälja via distributörer. Deras mycket kompakta kamera Hit blev en stor framgång, speciellt via export. 1948 släpptes två nya modeller, Hobix och Bolta. 1949 fick företaget namnet Tōgōdō Seisakusho (東郷堂製作所) och adressen i Tokyo var Chiyoda-ku Kanda Tsukasamachi 1–9 (千代田区神田司町1–9). Förmodligen endast kontor. 1952 ändrades namnet till Tōgōdō Sangyō Y.K. (東郷堂有限会社) och 1957 ändrades namnet till Tōgōdō Kōki K.K. (東郷堂光機㈱). Varumärkena Hit, Hobix, Hobiflex and Toyoca användes för den japanska marknaden. Toyoca står för Toyohashi Camera. Många av Tougodos produkter såldes på export och den mest kända är Toyocaflex 6×6. Fast även om den var mest känd så var inte bara känd under namnet Toyocaflex utan under en stor mängd andra namn, vilket vi nämnde tidigare i detta inlägg. Hilkaflex var en av de namnen. Företaget ändrade sedan namn till Daishin Seiki (大真精機) och de slutade tillverka kameror i mitten av 1960-talet. De tillverkade delar åt Pioneer Corp på 1980-talet. Idag så tillverkar de specialdelar av metall för olika tillverkare.

    Den andra fabriken i Yamanashi leddes av Toyota Yoshio från 1945. Denna andra tillverkare av Tōgōdō kameror hette K.K. Tōgōdō (㈱東郷堂) från 1953. De återupplivade varumärket Meikai till deras Meikaiflex som var en tvåögd spegelreflex. De tillverkade också Muse Flex TLR och Shinkoh Rabbit. Dessa försök att tillverka kameror med framgång grusades 1955, men Toyota Yoshio gav inte upp så lätt och försökte igen och ett nytt företag skapades som förmodligen hette Meikōsha (明興社). De återupplivade varumärket Meisupii. 1971 ska företaget ha bytt namn till Meikai Sangyō (メイカイ産業) och de tillverkade kameror fram till 1980-talet, åtminstone två modeller, Meikai EL och Meikai ELX. Jag förmodar att de sedan gick i konkurs för där slutar alla spår från det företaget.

    Värdet på en Hilkaflex är svårt att sätta då den är så ovanlig. Vi har sett priser från 800kr till 1500kr. Kameran du ser på bilden kommer från vår egen samling.

    Du kan se 7 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Certo Dollina

    Det är nog inte många som hört talas om Certo Kamera Werk, men de var framgångsrika kameratillverkare under lång tid.

    Historien börjar redan 1902 när Alfred Lippert och Karl Peppel grundar företaget i Johannstadt som ligger nära Dresden. Jag veet inte om du har lagt märke till att många tyska kameratillverkare var placerade i Dresden innan andra världskriget. Redan 1905 var de tvungna att flytta till större lokaler och nu hamnade de i Großzschachwitz. Ungefär samtidigt börjde de använda namnet Certo. Det namnet kommer från latinets certo som betyder säker. 

    Den kamera du ser på bilden kommer från vår egen samlling och är en Certo Dollina 0 från 1938. Detta var en enklare modell med ljussvagare optik och ingen mätsökare. Objektivet på vårt exemplar är en Anastigmat Kafotar 5cm f/4,5. En enkel optik med tre linser. Denna modell fanns med två olika objektiv och fyra oika slutare. Detta exemplar klarar 1/25-1/100s samt B och T. Efter alla dessa år, 81 år för att vara exakt, så fungerar slutaren fortfarande. Det är faktiskt imponerande. Lägg även märke till den Art Deco-inspirerade frontplåten runt objektivet.

    Under andra världskriget så gömde de tillverkningsmaskiner hemma hos lojala medarbetare och efter kriget kunde de ta upp tillverkningen utan större problem. Tyvärr så befann de sig nu under sovjetiskt styre och tillverkade cigarettmaskiner. Certo registreades som privat företag och de började tillverka kameror igen. 1968 införlivades Certo i VEB Pentacon Dresden. Pentacon använde namnet Certo till billiga plastkameror under 1970-talet men slutade använda namnet 1982. Pentacon gick i förlust hela 1980-talet och efter Sovjetunionens fall så till slut upplöstes Pentacon 1991.

    Certo tillverkade bra kameror av bra kvalitet. Om de är poplulära som samlarkameror är svårtr att säga för de flesta känner inte till Certo och de få samlare som riktat in sig på Certo är väldigt hängivna.

    Du kan se 4 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden. 

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Minolta Miniflex

    Detta är en charmig liten kamera från 1959. Gillar du färgsättningen?

    Minolta Miniflex är inte helt vanlig. Den tillverkades 1959 av Chiyoda Kōgaku Seikō. Den använder 127-film och ger 4x4cm negativ. Det är ingen tvekan om att den är ett direkt svar eller kanske snarare vad man säger idag, en rip-off, av Rolleiflex baby Grey som kom redan 1957. 

    Objektivet för fotografering är ett Minotla Rokkor 60/3,5 med fyra linselement medan objektivet för att titta genom är ett Minolta Rokkor 60/2,8 med tre linselement. Båda objekiven har serienummer. Slutaren är en Optiper Citizen MVL som klarar 1/500s ner till 1s. Minolta Miniflex är en rätt enkel konstruktion med ratt för fokusering och ratt för frammating.

    Dessa kameror ligger kring 7000-10000kr på den internationella marknaden men bara kring 2000kr i Europa. Vad den egentligen är värd är väl upp till vad en köpare vill betala. En sådan här fin kamera skulle platsa i alla kamerasamlingar men priserna ligger omotiverat höga. Tydligen så ska max 5000 exemplar ha tillverkats och det har självklart en påverkan av priset.

    Du kan se 12 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • Fotohistoria: Fulvueflex

    Idag tar fotohistorien oss tillbaka till 1950-talets England. En fransman finns också med och då är året 1834.

    1834 så slår engelsmannen George Houghton sig ihop med fransmannen Antoine Claudet för att överta ett glas-lager i London. Det fick namnet Claudet & Houghton och 1867 blev det George Houghton & Son och 1892 blev det George Houghton & Sons. Man kan ju som gissa varför. Huvudkontoret fick namnet Ensign House 1901 och 1903 släppte företaget sin första film under varumärket Ensign.

    1903 bytte företaget namn till George Houghton & Sons Ltd. 1904 köpte de upp Holmes Bros. som tillverkade Sanderson kameror samt de köpte också upp A. C. Jackson, Spratt Bros. och Joseph Levi & Co. När detta var gjort så bytte företaget namn till Houghtons Ltd. De hade även siktet på The Alliance Roll-film Camera Co. Ltd och samma år så införlivades de också. Deras kameror kallades Ensign. Det nya större företaget fortsatte att tillverkade de införlivade företagens produkter och de tillverkade kameror under namnet Saunders ända fram till 1939.

    1908 var de England största kamerafabrik och den låg på Fulbourn Road i Walthamstow. Houghton var en erkänd tillverkare av så kallade magasinkameror. Det var storformatskameror som hade flera plåtar som kunde exponeras efter varandra. Många gånger upp till 8 eller 12 plåtar. En annan kamera som Houghton var känd för var en hopfällbar kamera med namnet Ensignette. Den kameran var konstruerad av svenska ingenjören Magnus Neill.

    1915 så skaffade Houghtons Ltd. en partner med namnet W. Butcher & Sons Ltd. Dessa två skapade ett separat företag som hette Houghton-Butcher Manufacturing Co., Ltd. Där delade de tillverkningsverksamheten. Detta var speciellt viktigt för W. Butcher & Sons Ltd. som själva inte hade någon egen tillverkning utan de hade förlitat sig på att importera tyska kameror innan första världskrigets utbrott. Båda företagen fortsatte ändå med respektives separata försäljning. Det var egentligen bara tillverkningsfabriken de delade. Till slut, 1926, så gick de två företagen tillsammans och blev Houghton-Butcher (Great-Britain) Ltd. och som 1930 bytte namn till Ensign Ltd. Tillverkningsföretaget som låg i Walthamstow behöll ändå namnet Houghton-Butcher Manufacturing Co., Ltd. ända till 1945. Ensign Ful-Vue box camera såg dagens ljus 1939 och blev en av de absolut populäraste kamerorna vid den tiden i Storbrittanien.

    På natten den 24 september 1940 så bombade tyskarna huvudkontoret Ensign Ltd. Tillgångarana från detta företag övertogs av Johnson & Sons men varumärket Ensign behölls av tillverkningsföretaget Houghton-Butcher Manufacturing Co. Ltd., som ensam övertog distributuonen av Ensign kameror fram till 1945. Samma år så blev Houghton-Butcher Manufacturing Co. Ltd. och företaget Elliott & Sons Ltd., de hade filmmärket Barnet, till Barnet Ensign Ltd. 1948 så går Ross and Barnet Ensign ihop till Barnet Ensign Ross Ltd och som slutligen byter namn till  Ross-Ensign Ltd. 1954. Företaget slutar tillverka kameror 1961. En lång saga med många namn försvinner ur kamerahistorien. 

    Den kamera du ser på bilden kommer från vår egen samling och är en Ross Ensign Fulvueflex Synchroflash. Det är en enkel tvåögd spegelreflex som använder 120-film. Den tillverkades från 1957 till 1959. Kameran öppnas diagonalt med hjälp av två metallspärar på var sida. Den är tillverkad i polystyren och inte i bakelit som nästan alla andra kameror. Det gör att den var mycket tåligare. Slutaren har två lägen B och typ 1/50s. Objektivet kallas Astaross och är av typen fixfokus och har ingen bländare alls. Detta är helt klart en mycket enkel konstruktion. Den har också licenstillverkats i Inden under en period.

    De är inte så eftertraktade då de inte är några ingenjörstekniska underverk direkt men kan vara kul i en samling om priset är rätt. Priserna varierar från 60kr upp till 1300kr men upp till typ 200kr kan de vara värda som kuriosa. Vi betalade 215kr för vårt exemplar.

    Du kan se 6 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.

  • X-files: 64 är 64

    En 63mm på mellanformat motsvarar 50mm på fullformat, som motsvarar 35mm på APS-C, som motsvarar 25mm på Micro 4/3. Är och motsvarar är inte samma sak. En 50mm är alltid en 50mm oavsett vilken sensor den är monterad på.

    Det som avses när det talas om motsvarar är det utsnitt man får i bilden. Om du tar en bild med en mellanformatare som har en 50mm optik så kan du beskära bilden för att se vilket utsnitt du skulle få med en fullformatssensor, eller en APS-C-sensor, eller en Micro 4/3-sensor. 

    Du kommer alltid att få ungefär samma skärpedjup i en 50mm optik oavsett vilket sensorformat den är byggd för. Enda anledningen jag skriver ungefär är att skärpedjup skiljer lite beroende på objektivets konstruktion också. Men generellt ger en 50mm samma skärpedjup, samma bildvinkel och samma sätt att återge motivet oavsett fattning.

    En 64mm är alltså alltid en 64mm. Jag använde Fujinon GF 32-64/4 på denna bild. Den optiken är mycket välbyggd och är riktigt skarp. Den motsvarar 24-51mm på en fullformat så det är en perfekt reseoptik. Bilden är tagen i Rom förra veckan. Det enda jag inte gillat med optiken är att bokehn inte är lika bra som de fasta GF-objektiven men här på 64mm är bokehn riktigt bra. I normala fall så skulle jag tagit bort lite skärpa i de oskarpa områdena för att göra bokehn ännu vackrare men jag avstod från det då jag ville visa vad GF32-64mm kan göra utan redigera när jag gjorde en JPG från rawfilen.

    Ja, jag fotograferar alltid i raw. Det går alltid att pressa ur mer än vad som kommer ur kamerans JPG. Alla kanske inte har insett hur mycket bättre bild man får från en raw-fil, och alla kanske inte vet hur man redigerar en raw-bild i t ex Lightroom. Jag kan trösta med att det är mycket enklare och går mycket snabbare än de flesta tror. Mycket enklare. Jodå. Inget att vara rädd för. Skjuter du inte raw i dag så börja, det finns så mycket mer potential i din kamera, oavsett märke och modell. Det är faktiskt kul att sitta och jobba med bilder, även när man kommer hem efter en weekend med familjen i Rom med 497st bilder att redigera.

    Den bild du ser är tagen med Fujifilm GFX50S + GF 32-64/4 R LM WR, 64mm, f/4, 1/70s och ISO 100.

    Klicka här för att se större bild >>

    Bilderna i X-files ska allmänt inte betraktas som testbilder då de ofta är redigerade och många gånger på sätt som leder till ökat brus. Dessa bilder är mer för inspiration och allmänt bildintresse. 

    Vill du läsa mer ur vår serie ”X-files" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just X-files, eller bara klicka på denna text >> 

  • Fotohistoria: Rondine

    En liten italiensk skönhet!

    Företaget Ferrania har rötter ända från 1882 i form av SIPE, vilket stod för Società Italiana Prodotti Esplodenti, vilket betyder Italiens samfund för explosiva produkter. De tillverkade kemikalier för krigsindustrin och nära andra världskrigets slut så skapade de Film Ferrania som 1923 blev till Ferrania. Att tillverka kemikalier för film är inte så långt ifrån att tillverka kemikalier för sprängämnen.

    Ferrania tillverkade i huvudsak film men också ett försvarligt antal kameror. Den du ser på bilden är en Ferrania Rondine från 1948. Den tillverkades fram till 1957 och använde 127-film. Negativformatet var 4x6,5cm och gav 8 bilder per filmrulle. Optiken av var Meniscustypo som de flesta andra lådkameror. Slutaren har två lägen: "I" som ger ca 1/75s och "P" som står för B. På bilden från filmhållaren så ser du att den har en riktig tryckplatta för att hålla filmen så plan som möjligt. För att ladda kameran med film så tar man bort hela kamerans högra sida, med frammatning och allt. Spärren är märkt med C för Chuiso vilket betyder stängd och A som står för Aperto vilket betyder öppen. Även om kameran var avsedd för den "lägre" marknaden så andas kameran både kvalitet och stil.

    3M köpte upp Ferrania 1964. Onödigt vetande är att Ferrania var sista filmtillverkaren att tillverka 126-film 2007, Kodak övergav 126-film redan 1999. Ferrania använde filmnamnet Solaris och Scotch men tillverkade film åt många andra namn också. De tillverkade tidigare även 135, 120, 110 och APS-film.

    2010 stängde de sista fabriken och la ner produktionen helt. 2014 så dök ett nytt Film Ferrania upp på kickstarter där de skulle tillverka en diafilm. Tyvärr fick de problem vid starten och de fick också hälsomiljöproblem med lokalerna som de köpt på Ferranias fabriksområde. Under byggnadsprocessen så hittade de en gammal handskriven lapp som beskrev receptet på den gamla svartvita Ferrania P30-filmen. 2017 tog de tillvara på tillfället och nytillverkade P30-filmen och rönte stor framgång med den.

    De är intressanta för samlare, trots att de är av typen lådkamera, på grund av dess höga kvalitet och snygga design. Du får ge 500-1500kr för en sådan kamera. De fanns i grön, blå, brun, svart, burgundy och röd. Det fanns tre versioner. A som hade fixfokus, B som hade fokusering och BF som även hade blixtuttag. Det är den senare, BF, som du ser på bilden. Objekitvet är på 75mm och f/8,8.

    Du kan se 6 bilder av kameran här ovanför. Vill du inte vänta tills den byter bild så klickar du bara på prickarna under bilden. Rondine betyder svala på italienska. Vårt exemplar saknar ramsökaren på kamerans topp.

    Vill du läsa mer ur vår serie "Fotohistoria" så kan du använda sökfunktionen här i bloggen och skriva in just Fotohistoria.