Infonsdag: Diffraktion

Diffraktion innebär i praktiken att efter en viss bländare, när du bländar ner, så blir bildkvaliteten sämre.

Om parallellt ljus får falla på en öppning i en ogenomtränglig vägg, kommer strålarna att breda ut sig så att den bild av öppningen som uppfångas på en skärm blir större än den skulle vara om strålarna fortplantade sig helt rätlinjigt. Det verkar alltså som om ljusstrålarna skulle böjas vid kanterna av öppningen. Förklaringen till detta fenomen hämtas ur teorin om ljusets vågnatur. Enligt Huygens princip kan varje partikel inom en ljusvåg betraktas såsom medelpunkt för ett nytt vågsystem, som sänder ut strålar i alla riktningar, och strålar utgår från öppningen. Ljuset bryts vid bländaröppningenns kant. Ju mindre öppning desto mer diffraktion.

Ofta är problemet större på mindre sensorer fast det egentligen inte är sensorns storlek som är det avgörande, utan det är storleken på respektive pixel som avgör vid vilken bländare som diffraktionen blir ett problem.

Generella regeln är att blända helst inte ner mer än till f/8 på en fullformatskamera.

Vill du veta vid vilken bländare just din kamera och optik får problem med diffraktion så är det väldigt lätt att kolla. Sätt kameran på ett stativ och fotografera ett stillastående motiv som har någon form av detaljer. Ta en bild på alla bländaröppningar och du kommer tydligt att se när upplösningen börjar dala. Diffraktion är verkligen en stor fiende till skärpedjupet. Detta är ett stort problem vid närbildsfotografering då man vill ha största möjliga skärpedjup men diffraktionen hindrar från att använda minsta bländaröppningarna. Då får man fokus-stacka i stället, men det är en historia för en annan gång.

Varje onsdag framöver kommer du att få ett fototips i vår serie "Infonsdag".